Självskadebeteende

Jag har nyligen kommit till en viktig insikt i mitt liv. Efter åratal av kuratorer, psykologer och terapeuter har jag äntligen kommit fram till något av värde. På fredag har jag mitt sista möte på bup. Efter det väntar vuxenpsyk, om de inte bedömer att jag är "för frisk", det vill säga. Men det känns ändå väldigt bra att vi så här i slutet av våra många möten faktiskt äntligen lärt oss något. I dagens självkritiska och destruktiva samhälle finns det inte många ungdomar som aldrig provat att skada sig själva. När "emo-trenden" drog in över oss för några år sedan blev det allt vanligare att med knivar, skalpeller och rakblad skära sönder armar och ben. Det finns många perspektiv att se på saken. Det tragiska perspektivet, hur ungdomarna längtar så desperat efter kärlek, uppmärksamhet och bekräftelse att de trasar sönder sina kroppar, i ett rop på hjälp. Det patetiska perspektivet, där man helt enkelt antar att de människor som gör detta mot sig själva är så totalt pantade i huvet att de inte begriper bättre än att köra in rakblad och nålar i huden. Det smärtlindrande perspektivet, genom vilket jag själv under så lång tid betraktat fenomenet, det där man skär för att lindra den psykiska smärtan, för att lura hjärnan om var det egentligen gör ont. Men nu nyligen har jag alltså insett att det finns ännu ett sätt att se på saken. Det kontrollerande perspektivet. Där man skadar sig själv för att man faktiskt kan, för att man förstår varför det gör ont och varför det blöder. Därför att det är något man kan kontrollera. Resten av livet är utom din kontroll. Det finns inget du kan göra för att påverka vädret, naturkatastrofer, människors personligheter och humör, ingenting. Du griper desperat efter minsta lilla halmstrå. I mitt fal blev halmstrået en liten fickkniv. Och fram tills för lite drygt en vecka sedan trodde jag att jag skar mig för att lindra den inre smärtan - inget annat. Nu vet jag att det inte har så mycket med det att göra. Jag skadar mig själv för att behålla kontrollen. När jag gråter hejdlöst finns det inget som ger ett så effektivt lugn som att trycka ner kniven i min hud och se den röda linjen som följer den hack i häl. När jag är upprörd eller chockad, nedstämd eller förvirrad, när jag känner att jag är inte kan påverka, när jag är maktlös - då är det vassa lilla föremålet min bästa vän. Det är möjligt att jag har tendenser till hypokondri. Pappa säger alltid att jag känner efter för mycket. Kanske har han rätt. Men en sak vet han inte, och det är att jag blir orolig, ibland blir jag sjukt rädd när det händer konstiga saker med min kropp. Jag har haft en konstig huvudvärk som dyker upp nu och då, den blixtrar till för att sedan tona av och försvinna på några minuter. Jag har i flera månader nu haft problem med någon slags magkramp som inte riktigt verkar gå att förklara. Och även mitt smalben har krånglat oförklarligt. När sådana åkommor dyker upp känner jag mig maktlös. Jag vet inte hur jag ska hjälpa mig själv, vet inte hur jag ska bli kvitt kramperna och huvudvärken. Det är då jag tycker att det känns bra att skada mig själv. Om jag slår en hammare över låret så förstår jag varför det gör ont, jag förstår varför det så småningom dyker upp ett blåmärke och jag kan i lugn och ro se det sakta blekna bort och försvinna igen. Jag har aldrig pratat med någon om detta. Jag har ju inte ens vetat om det själv, så varför skulle jag förresten? Men nu har jag kommit till insikt. Nu förstår jag mig själv på ett nytt sätt, och det känns bra. Jag skriver inte detta för att få sympati, eller kanske ens förståelse från andra. Jag skriver det mest bara för att ha det nedskrivet, dokumenterat. Nu finns det här helt enkelt.