Utanförskap

Nu är jag så grymt arg på några personer. Faktiskt nästan alla i min klass. Vad är det med er, som gör att ni tror att ni är bättre än andra? Snyggare, smartare, roligare än somliga andra? Det är så jävla sjukt att ni tror det, och vad som är ännu sjukare är att ni inte bara tror, utan även uttrycker saken högt, så att omgivningen får veta att ni tror det. Det finns två personer i min klass som är lite utanför. Den ena har kompisar i andra klasser och har nästan alltid någon att sitta med i matsalen. Hon sköter sig själv och arbetar ensam i klassrummet, förutom när vi ska jobba i grupper. Då vänder hon sig om och tar kontakt med bänken bakom (de som för en minut sedan skrattade i smyg åt hennes breda bak eller lite konstiga frisyr) och ber om att få vara med i deras grupp. Jag tycker att hon är fantastiskt modig. Hade jag varit utfryst i klassen och det blev tal om grupparbete så hade jag ursäktat mig för ett toabesök och inte återvänt till lektionen. Den andra personen som inte riktigt är accepterad av klassen är en kille, som jag måste hålla med om framstår som rätt dryg, men som gör sitt bästa för att passa in och låtsas ha vänner. Han umgås med samma gäng som jag umgås med. Skillnaden mellan oss är väl att jag "hänger med", medan han "hänger på" (om jag får vara så fräck att uttrycka mig så). Den här personen skulle faktiskt inte alls vara någon plåga, om han inte hade behövt kämpa så för att få vara en del av "vårat gäng". Hans problem är att han försöker så otroligt mycket, han vill verkligen vara delaktig, han verkar vara livrädd för att bli utanför - och det gör att hans skratt alltid blir för höga, hans skämt alltid går ett steg för långt och hans frågor blir en aning för ivriga. Väldigt många personer här i världen är som honom. Väldigt många är som henne. Det finns alltid människor som kommer att störa sig på dem och göra narr av dem bakom deras rygg. Det har även jag gjort - jag är inget helgon, jag är bara människa. Vi kan inte alltid kontrollera oss, vi kan inte alltid vara präktiga och duktiga. Men nu tänker jag ändå låtsas att jag är det, för i min ilska mot klassen så anser jag att jag inte är ens hälften så elak som ni är! Trots att jag inte kan påstå att jag någonsin varit mobbad eller utfryst, så kan jag ändå tänka mig in i mina utfrysta klasskompisars situation. Jag kan känna hans frustration, och hennes ensamhet. Jag ser deras försök att passa in, och även om det inte finns mycket jag kan göra för att hjälpa dem, så tänker jag i alla fall inte lura mig själv att jag är bättre än dem. Jag är säker på att de skulle kunna tillföra precis lika mycket (om inte mer) till vår klass och vårt "gäng" - om de bara hade haft samma förutsättningar som vi andra, om de inte alltid hade behövt försöka bevisa att de duger. Ibland önskar jag att det fanns något jag kunde göra för alla mobbade, alla ensamma, alla utfrysta. Men i slutändan är jag bara en av alla andra, en som tittar snett på en något för bred bak och en lite konstig frisyr, en som slänger en ogillande blick på en ung kille som tar ett skämt ett steg för långt i sitt desperata försök att passa in.