2007-08-28

Vänskapskärlek

Är det inte en hemskt jobbig sak, det här med kompiskärlek? Och då menar jag inte bästa kompisar och vänner som umgås jämt och tycker hemskt mycket om varandra. Nej, jag syftar på hemliga fantasier, längtande blickar och sömnlösa nätter. När du plötsligt börjar se din bästa vän i ett nytt ljus, och du inser att du faktiskt fallit för henne. Detta fenomen kan förstöra så sjukt mycket av en relation. Jag menar, ni hade tjejkvällar då ni satt i pyjamas och käkade chokladbollssmet och snackade hemlisar tills månen gav upp och solen tog över. Ni kompispussades på fester och ni åt middag med varandras familjer.

Fyfan vad du kommer att sakna det där, när du gått och varit upp över öronen förälskad i flera månader och så till slut tar mod till dig och berättar. För enligt min erfarenhet (and I've had some) så leder ett avslöjande aldrig till något bra. Du målade upp scener i ditt huvud om hur hon lyssnade på din historia, satt tyst ett ögonblick och sedan hånglade upp dig som fan. Ain't gonna happen.

Det finns... tja, ska vi säga två alternativ på vad som kan hända?
1. Hon blir äcklad och kräks på dig. Haha nej, jag skojjade. Men hon tar avstånd från dig helt enkelt.
2. Hon blir smickrad, men eftersom hon inte känner likadant för dig så försöker hon bara forsätta relationen som vanligt.

Det tokiga i det hela är att båda alternativen troligen kommer att leda fram till samma sak, nämligen att vänskapen upphör. Och jag menar inte att det behöver vara ett stort jättebråk, eller något i den stilen, men på ett eller annat sätt så dör den liksom bara ut. I alternativ ett är det ju ganska självklart att ni inte kommer att fortsätta umgås. Men alternativ två då, det ser väl ganska lovande ut, så varför uttrycker jag mig nu på detta vis? Jo, för att ni kommer båda att känna er så förbaskat obekväma när ni fortsätter att umgås. När du säger: "Vad fin du är idag", precis som du alltid brukade göra när du tyckte det, så svarar hon "Tack, du med", som vanligt, men egentligen tänker hon: "Shit, tänder hon på mig nu? Jag kanske inte borde ha på mig så här urringade tröjor längre..." När du föreslår att ni ska ha myskväll på fredag, hyra film och ligga vaken och prata hela natten, så tvekar hon och undrar för sig själv: "Oh my god, tänk om hon försöker göra saker? Tänk om hon börjar stöta på mig?!" Kompispussandet på fester är det bara tvärslut med, för det vågar varken du eller hon ta initiativ till längre, nu när ni båda är medvetna om dina känslor.

Så förstår ni vart jag vill komma? Hon är osäker på vad du har för avsikter med er relation och du funderar dig sjuk över om hon tror att du har onda avsikter. Hon kanske går så långt som att prova din reaktion lite försiktigt på komplimanger, utmanande kläder eller småflirtiga kommentarer. Och hur tolkar du det? Precis så som man gör när man är kär, förstås: du analyserar sönder allt hon gör och säger, och du kommer fram till att hon kanske har ändrat sig, att hon kanske, kanske har börjat tycka om dig, på samma sätt som du gillar henne. Så ditt nästa steg blir kanske en flirtig blick, eller en ros, eller något annat som säger mer än "du är en sådan bra kompis". Då tycker ju hon att hennes lilla experiment med sexiga kläder gav resultatet: "Japp, hon har andra avsikter med vår relation, I'd better get out of it!"

Och så, mina vänner, går det till när du förlorar en kompis till den olyckliga kärleken.

2007-08-17

Grupptryck

För två, tre år sedan, när jag var lite yngre och mindre klok, så reflekterade jag ofta över det här med grupptryck. Jag tänkte att jag är faktiskt inte en sådan person som faller för grupptryck. Till exempel så kunde jag sitta tillsammans med en grupp äldre, coolare, men framför allt drickande personer utan att börja hälla i mig alkohol för fulla muggar. Jag tyckte inte att det var gott, och därmed var det onödigt att tvinga i sig skiten. Detta har länge varit min bild av ordet "grupptryck". Men när jag satt på bussen här om dagen så började jag tänka igen... Grupptryck är nog större, och djupare än vad många tror. Och många anser (inklusive jag själv, fram till i förrgår) att grupptryck hör ihop med åldern, att man alltså växer ifrån det där. Ja, lite grann är det väl så. Men vi bör faktiskt skilja på ålder och mognad. Det finns vuxna människor som är lika mogna i sinnet som en 16-åring. Men likväl finns det förstås unga människor som mognat snabbt. Från alla håll och kanter har jag alltid fått höra: "Isabella, ja, hon är väldigt mogen för sin ålder." Så då kan man ju tänka, att ja! Där har vi det: hon är mogen, alltså har hon lätt att motstå grupptryck. Men när jag fortsätter tänka efter så inser jag att jag har nog varit - eller kanske fortfarande är - ett grupptrycksoffer. Men inte på det klassiska, tydliga sättet, där man tackar ja till dricka, bara för att alla andra dricker, eller ligger med någon heting, bara för att det ger status. Nej, jag var nog ett "smygoffer" i "följa-strömmen-genren". Ni vet, hon som påpekar högt så att alla hör att hon har minsann civilkurage, hon gör inte som andra säger och faller inte för grupptryck. Men hon kommer hem på kvällen, ställer sig framför spegeln och noterar - utan att egentligen tänka på det - att jeansen är ju av en lite annorlunda modell än alla andras, och tröjan sticker kanske ut lite väl mycket. Frisyren är det kanske dags att göra något åt, alla ser ju så nyklippta och fräscha ut just nu. Dessutom önskar och hoppas hon att ikväll ska mamma inte tjafsa, utan ikväll accepterar hon bara att hennes lilla dotter blivit stor, och borde få vara ute så länge hon vill. För det är ju så pinsamt varje gång det händer, klockan närmar sig elva och kompisarna härjar på som vanligt, men hon själv ursäktar sig och går hem. Jag undrar om mognaden kommer av sig själv, medan man växer, eller om den lärs in på vägen? Och vem har i så fall lärt mig att börja mogna? Föräldrar, kompisar? Det är möjligt att det är en kombination. Jag menar, en tomat mognar ju fortare om den blir utsatt för sol. Jag tror inte att jag varit den person jag är idag om jag fortfarande umgåtts med samma människor som jag gjorde förr. För att mogna och lära sig motstå grupptryck, så tror jag att man måste omge sig själv med människor man litar på, men framför allt som man kan vara sig själv med. Så småningom lär man sig då att trivas med sig själv och att man vinner på att gå sina egna vägar. Jag tycker mig kunna se ett mönster i detta: människor som har en otrygg uppväxtmiljö bakom sig har ofta så mycket lättare att falla för grupptryck, även i vuxen ålder. Jag undrar om inte det var allt jag hade att säga om ämnet just nu :) Godnatt