Människors olika värde

Så länge jag kan minnas har folk alltid sagt till mig: "Alla människor är lika mycket värda." Jag undrar hur mycket folk egentligen reflekterar över den meningen. Den låter helt självklar även i mina öron, antagligen för att jag fått den inpräntad i huvudet i nästan hela mitt liv. Att som svensk anse att du har större värde än invandraren som driver pizzerian nere på hörnet ses som både diskriminerande och rasistiskt. Men sanningen är enligt min mening, att människor inte är lika mycket värda. Sedan människan började vandra på jorden har det alltid funnits individer som behandlats bättre av omgivningen än andra. Somliga ingav stor respekt, och behandlades därefter. Samma fenomen finns hos många djurarter; de svaga och sjuka stöts bort ur flocken, för att inte dra ner de andra, friska och pigga djuren. Om alla människor faktiskt har lika värde, säg mig då hur det kommer sig att en politiker som tagit emot ett hotfullt telefonsamtal får hemlig adress och polisskydd dygnet runt, medan en ensamstående kvinna med 2 barn som lever under ständigt dödshot från exmaken (som dessutom upprepade gånger gett sig på henne, och flera gånger nästan dödat henne) får klara sig helt själv? Hur elakt det än låter, så beror det på att politikern är viktig för samhället, han har en betydande uppgift, han är svår att ersätta, medan den jagade kvinnan kommer att vara bortglömd högst några månader efter att exmaken till slut lyckats mörda henne. Det låter förfärligt, och det känns hemskt att skriva, men det är den kalla sanning vi lever i. Att förneka det är bara dumt. Eller om vi ska ta ett annat exempel: om två av dina grannar låg en bit ifrån varandra på gatan, båda uppenbart skadade, den ena en framgångsrik jurist, den andra en arbetslös alkoholist, och du hade chansen att rädda endast en av dem, vem skulle du välja? Däremot vill jag gärna tro att alla människor åtminstone föds med en chans att få ett stort mänskligt värde, att bli betydelsefulla och viktiga. Lika stor chans har de inte, men en chans har de faktiskt. Till och med en pojke som till exempel föds i en afrikansk stam i öknen har en chans att bli president i USA, om han verkligen kämpar för det. Han kommer inte att uppleva någon dans på rosor, men chansen att nå sitt mål, den har han trots allt. Vad jag ville säga med detta inlägg är jag inte helt säker på. Kanske att lärare, föräldrar, politiker och övriga makthavare borde sluta ljuga om det här med människors lika värde, och inse sanningen. Var ärliga mot er själva, även om svåra, politiskt inkorrekta saker som detta, och världen kanske till slut kan bli en liten smula ljusare!

Skryt och mytare

De finns överallt. De där personerna med de mest intressanta bakgrunderna och de som verkar ha upplevt allt. Till en början är man så fascinerad. "Gud vilket intressant liv den här personen har", tänker jag jämt. Men så småningom börjar man upptäcka luckor i de fantastiska historierna om hur de räddar tanter med rullator från rånare, eller hur de stoppar bombmän från att kliva på flygplan. Historierna ändras. Varje gång som din vän Mytaren talar om händelserna så läggs det till små detaljer här och där. Från: "Tanten gav mig en hundring som tack för hjälpen", till "Tanten kommer och hälsar på mig varje söndag och har med sig en liten present varje gång", och vidare till "Tanten visade sig vara min okända mormor!" (eller om ni gillar det andra exemplet bättre, från: "Själva huvudchefen på Arlanda tackade mig personligen med ett diplom", till "Jag får gratis resor i ett år som tack för detta", vidare till "De gav mig ett eget litet flygplan som tack för hjälpen!"). Jag tycker att det är ganska sorgligt med personer som hittar på saker för att framstå som mer intressanta. Dels kan jag tänka mig att dessa personer egentligen är skapligt trötta på sina liv. Men dessutom förstår många av dem inte hur tydligt det är att de ljuger. Det blir bara pinsamt, när man står där och lyssnar på en ny "De ringde från NASA och ville ha med mig i en raketforskningsgrupp-historia", när du vet att det är lögn, men Mytaren pladdrar på vitt och brett och är övertygad om att du tror på vartenda ord. Dessa personer vill ha spänning, de vill ha uppmärksamhet, de vill synas. Och det är väl egentligen inte så konstigt, alla människor vill ha bekräftelse och en viss mängd uppmärksamhet. Men det går faktiskt att agera vardagshjälte på riktigt, och inte bara hitta på. För jag vill verkligen ge all min respekt till de människor som på riktigt vågar stå upp mot andra och försvara personer som är i knipa. Något som är ganska jobbigt i den här situationen är att det är få personer som har lust/ork/mod att säga ifrån när de märker att de hamnat i en konversation med Mytomanen Nummer Ett. De flesta låter dem bre på, och nickar bara med låtsas förundran nu och då, medan de står och stör sig på vilken stor fet lögn som håller på att ta form mitt framför ögonen på dem. Jag tror att det är ganska svårt att konfrontera en Mytoman. Jag har i och för sig aldrig försökt, för jag tillhör skalan utan lust/ork/mod. Men jag kan tänka mig att personen i fråga skulle spela sårad och slå ifrån sig anklagelserna och sedan gå och myta ihop någon barnslig hämndhistoria. Sen var det ju det här med skryt också. För "skryt" och "myt" är ju inte alls samma sak. En myt är något påhittat, eller delvis sant, medan skryt är sanning som man är stolt över och antagligen vill att allmänheten ska vara medveten om. En sak jag tänkt på är hur mycket vardagshjältarna som jag nämnde ovan kan minimera sin status genom just skryt. "Tro aldrig den som skryter över egna segrar" finns det ett ordspråk som säger. Det ordspråket borde många ta till sig. I de allra flesta fall så är det bara.. tja, vad ska jag säga? Billigt, att skryta över vad man själv har gjort. Det är möjligt att det är en dålig norm i samhället, men man framstår som en så mycket bättre, och mer jordnära person om man agerar lite blygsamt om saker och ting. När man låter andra personer sprida hjälteinsatserna eller vad det nu kan vara som man är stolt över. För ut i världen kommer orden alltid, vi lever i den skvallrigaste värld. Nu tänker jag avsluta med att tala emot mig själv en aning. Självklart måste man skryta lite ibland. När du suttit uppe och pluggat till ett prov hela natten och lyckas skriva till dig ett MVG, eller när du äntligen löst mattetalet som du kämpat med i flera timmar, eller när du klarat att springa mycket längre än vanligt på löprundan, vid sådana tillfällen tycker jag att du har rätt att känna dig stolt, och skryta lagom mycket om det. Till personer det passar att skryta till, förstås.

De lyckligas problem

Jag skulle kunna börja det här inlägget med att skriva: Världen är utbränd. Men det gör jag inte, för så är det inte. Vi har himla många utbrända, sönderstressade, sjuka människor på vår jord, men när man tänker efter så förekommer detta främst i i-länderna, i välståndets värld, bland de rika och "lyckliga". Ganska intressant, eller hur? Herr Larsson, vd i en stor firma, har fru och två barn, inte obegränsad ekonomi kanske men fullt tillräckligt med pengar, mat på bordet flera gånger om dagen, medlemsskap i golfklubben, goda sociala förbindelser och han gör livet bekvämt för sig. Men vad händer? Herr Larsson känner sig stressad av alla möten och han känner sig pressad av alla tunga beslut. Herr Larsson går till doktorn och blir sjukskriven för utbrändhet. Nu är det synd om honom, han är sjuk och han behöver vila. Herr Larsson har fortfarande en fin familj, god ekonomi, mat på bordet, golfen, vänner och ett bekvämt liv, och han slipper arbeta. Men det är fortfarande synd om honom, för han är sjuk. Vi tar oss i stället en titt på Zuberi, som bor i ett fattigt land i Afrika, tillsammans med sin fru och sju barn, vilka alla är under 16 år. Någon gång i månaden lyckas han mätta alla sina barns munnar, någon gång om året har han tid att göra något speciellt för sin fru, och visa sin kärlek till henne, det var 23 år sedan han senast utförde något i syfte att roa sig själv och för en vecka sedan förlorade han sin äldsta son i sjukdomen aids. Under de 30 år som Zuberi funnits på jorden har han aldrig haft en tanke på att ge upp och han vet inte vad ordet sjukskrivning betyder, lika lite som han förstår betydelsen av utbrändhet. Han kämpar på, han jobbar 365 dagar om året, och han klagar aldrig. Jag anser att anledningen till att det ser ut så här är vår valfrihet. Medan Herr Larsson i i-landet har 100 olika möjligheter vad gäller karriär, familj och fritidsintressen så har Zuberi i u-landet knappast något val alls i någon av dessa frågor. Han accepterar det jobb som erbjuds honom, han bildar familj med första bästa kvinna och han har inte tid med fritidsintressen. Det betyder att Zuberi helt enkelt nöjer sig med det han har, för han vet att det är allt man kan begära i hans position. Man ser samma fenomen om man går bakåt i tiden i Sveriges historia. Inte tusan sjukskrev man folk för 200 år sedan, inte klagade "pappa åkerarbetare" över att han aldrig hade tid att spela golf! Sverige liknade ett u-land på den tiden och där har ni sambandet jag menar på. Valfriheten. Den fanns inte då i Sverige, den finns inte nu i u-länderna. Utbrändheten. Den fanns inte då i Sverige, den finns inte nu i u-länderna. Ätstörningarna. De fanns inte då i Sverige, de finns inte nu i u-länderna. Människans behov är omättligt, fick jag lära mig i skolan. Först trodde jag att det betydde att alla människor på jorden önskar leva ett liv i ett slott, med mat på silverfat och stora, mjuka sängar. Men så är det ju inte. Att människans behov är omättligt betyder att var och en strävar efter att få det så bra man kan i den enskilde individens situation. Därför lever Zuberi egentligen ett lättare liv än vad Herr Larsson gör. Det är Herr Larssons alla möjligheter och val som gör att han har så svårt att sätta ett personligt mål för sig. Hur bra han än har det så vet han att han har möjligheten att få det bättre, och hans omättliga behov strävar ditåt, vare sig han tänker på det eller ej. Det är antagligen detta fenomen som skapar många andra av de psykiska sjukdomar som bara existerar i i-länderna. Vi människor i dessa länder har det faktiskt så bra att vi har tid att skapa dessa hemska sjukdomar som utbrändhet, depression och ätstörningar. Valfrihet är nog mycket mer påfrestande för människan än man kan tro.

Vänskapskärlek

Är det inte en hemskt jobbig sak, det här med kompiskärlek? Och då menar jag inte bästa kompisar och vänner som umgås jämt och tycker hemskt mycket om varandra. Nej, jag syftar på hemliga fantasier, längtande blickar och sömnlösa nätter. När du plötsligt börjar se din bästa vän i ett nytt ljus, och du inser att du faktiskt fallit för henne. Detta fenomen kan förstöra så sjukt mycket av en relation. Jag menar, ni hade tjejkvällar då ni satt i pyjamas och käkade chokladbollssmet och snackade hemlisar tills månen gav upp och solen tog över. Ni kompispussades på fester och ni åt middag med varandras familjer.

Fyfan vad du kommer att sakna det där, när du gått och varit upp över öronen förälskad i flera månader och så till slut tar mod till dig och berättar. För enligt min erfarenhet (and I've had some) så leder ett avslöjande aldrig till något bra. Du målade upp scener i ditt huvud om hur hon lyssnade på din historia, satt tyst ett ögonblick och sedan hånglade upp dig som fan. Ain't gonna happen.

Det finns... tja, ska vi säga två alternativ på vad som kan hända?

1. Hon blir äcklad och kräks på dig. Haha nej, jag skojjade. Men hon tar avstånd från dig helt enkelt.

2. Hon blir smickrad, men eftersom hon inte känner likadant för dig så försöker hon bara forsätta relationen som vanligt.

Det tokiga i det hela är att båda alternativen troligen kommer att leda fram till samma sak, nämligen att vänskapen upphör. Och jag menar inte att det behöver vara ett stort jättebråk, eller något i den stilen, men på ett eller annat sätt så dör den liksom bara ut. I alternativ ett är det ju ganska självklart att ni inte kommer att fortsätta umgås. Men alternativ två då, det ser väl ganska lovande ut, så varför uttrycker jag mig nu på detta vis? Jo, för att ni kommer båda att känna er så förbaskat obekväma när ni fortsätter att umgås. När du säger: "Vad fin du är idag", precis som du alltid brukade göra när du tyckte det, så svarar hon "Tack, du med", som vanligt, men egentligen tänker hon: "Shit, tänder hon på mig nu? Jag kanske inte borde ha på mig så här urringade tröjor längre..." När du föreslår att ni ska ha myskväll på fredag, hyra film och ligga vaken och prata hela natten, så tvekar hon och undrar för sig själv: "Oh my god, tänk om hon försöker göra saker? Tänk om hon börjar stöta på mig?!" Kompispussandet på fester är det bara tvärslut med, för det vågar varken du eller hon ta initiativ till längre, nu när ni båda är medvetna om dina känslor.

Så förstår ni vart jag vill komma? Hon är osäker på vad du har för avsikter med er relation och du funderar dig sjuk över om hon tror att du har onda avsikter. Hon kanske går så långt som att prova din reaktion lite försiktigt på komplimanger, utmanande kläder eller småflirtiga kommentarer. Och hur tolkar du det? Precis så som man gör när man är kär, förstås: du analyserar sönder allt hon gör och säger, och du kommer fram till att hon kanske har ändrat sig, att hon kanske, kanske har börjat tycka om dig, på samma sätt som du gillar henne. Så ditt nästa steg blir kanske en flirtig blick, eller en ros, eller något annat som säger mer än "du är en sådan bra kompis". Då tycker ju hon att hennes lilla experiment med sexiga kläder gav resultatet: "Japp, hon har andra avsikter med vår relation, I'd better get out of it!"

Och så, mina vänner, går det till när du förlorar en kompis till den olyckliga kärleken.

Grupptryck

För två, tre år sedan, när jag var lite yngre och mindre klok, så reflekterade jag ofta över det här med grupptryck. Jag tänkte att jag är faktiskt inte en sådan person som faller för grupptryck. Till exempel så kunde jag sitta tillsammans med en grupp äldre, coolare, men framför allt drickande personer utan att börja hälla i mig alkohol för fulla muggar. Jag tyckte inte att det var gott, och därmed var det onödigt att tvinga i sig skiten. Detta har länge varit min bild av ordet "grupptryck". Men när jag satt på bussen här om dagen så började jag tänka igen... Grupptryck är nog större, och djupare än vad många tror. Och många anser (inklusive jag själv, fram till i förrgår) att grupptryck hör ihop med åldern, att man alltså växer ifrån det där. Ja, lite grann är det väl så. Men vi bör faktiskt skilja på ålder och mognad. Det finns vuxna människor som är lika mogna i sinnet som en 16-åring. Men likväl finns det förstås unga människor som mognat snabbt. Från alla håll och kanter har jag alltid fått höra: "Isabella, ja, hon är väldigt mogen för sin ålder." Så då kan man ju tänka, att ja! Där har vi det: hon är mogen, alltså har hon lätt att motstå grupptryck. Men när jag fortsätter tänka efter så inser jag att jag har nog varit - eller kanske fortfarande är - ett grupptrycksoffer. Men inte på det klassiska, tydliga sättet, där man tackar ja till dricka, bara för att alla andra dricker, eller ligger med någon heting, bara för att det ger status. Nej, jag var nog ett "smygoffer" i "följa-strömmen-genren". Ni vet, hon som påpekar högt så att alla hör att hon har minsann civilkurage, hon gör inte som andra säger och faller inte för grupptryck. Men hon kommer hem på kvällen, ställer sig framför spegeln och noterar - utan att egentligen tänka på det - att jeansen är ju av en lite annorlunda modell än alla andras, och tröjan sticker kanske ut lite väl mycket. Frisyren är det kanske dags att göra något åt, alla ser ju så nyklippta och fräscha ut just nu. Dessutom önskar och hoppas hon att ikväll ska mamma inte tjafsa, utan ikväll accepterar hon bara att hennes lilla dotter blivit stor, och borde få vara ute så länge hon vill. För det är ju så pinsamt varje gång det händer, klockan närmar sig elva och kompisarna härjar på som vanligt, men hon själv ursäktar sig och går hem. Jag undrar om mognaden kommer av sig själv, medan man växer, eller om den lärs in på vägen? Och vem har i så fall lärt mig att börja mogna? Föräldrar, kompisar? Det är möjligt att det är en kombination. Jag menar, en tomat mognar ju fortare om den blir utsatt för sol. Jag tror inte att jag varit den person jag är idag om jag fortfarande umgåtts med samma människor som jag gjorde förr. För att mogna och lära sig motstå grupptryck, så tror jag att man måste omge sig själv med människor man litar på, men framför allt som man kan vara sig själv med. Så småningom lär man sig då att trivas med sig själv och att man vinner på att gå sina egna vägar. Jag tycker mig kunna se ett mönster i detta: människor som har en otrygg uppväxtmiljö bakom sig har ofta så mycket lättare att falla för grupptryck, även i vuxen ålder. Jag undrar om inte det var allt jag hade att säga om ämnet just nu :) Godnatt