2011-01-27

Vidriga verklighet

Det finns ett kapitel i en bok som gör att jag hoppas att jorden går under, och mänskligheten med den. "Mamma väcker mej tidigt. -Kom med här, vi har ett specialuppdrag att uföra idag! Klä dej genast. Ta med dina finaste trosor. Jag studsar upp från madrassen men är noga med att inte väcka August. Vi rusar ut genom porten och sätter oss på en buss. Vi ska åka till andra sidan stan och träffa några goda vänner. -Var en snäll flicka idag, ber hon, tjata inte så mycket är du snäll. Gör bara det du ska så går det här snabbt. Hon blinkar en gång åt mej innan hon lägger upp tobak, filter och papper på sätet bredvid. Sen rullar hon cigarett efter cigarett tills bussen stannar och vi stiger av. Vi går in i en port, den stinker av bensin och något annat som jag inte kan namnet på. Jag håller för näsan för säkerhets skull. Mamma knackar på en dörr men ingen öppnar. Hon knackar igen, lite hårdare den här gången. Vi hör rörelser innanför men ingen öppnar, mamma böjer sej fram och viskar något i brevinkastet. Då öppnas dörren och vi kliver in. [...] En liten kattunge sitter hopkrupen längst in i hörnet. Vi ser kroppen skaka och ögonen lyser av skräck mot oss. -Vi måste rädda den, vi måste ta fram den och ge den mat. Se så smal den ser ut. Vi skjuter fram soffan och sträcker ner armarna mot den men då kryper den åt andra hållet. Vi får börja om och skjuter soffan bakåt igen men samma sak händer då. Katten kryper tillbaka mot väggen och lägger sej platt mot golvet. -Det här kräver allt en specialist, säger Knuff lite hetsigt och sätter sej i soffan för att grubbla. -Aha, jag vet! Jag skjuter fram soffan samtidigt som du skyndar dej att ta katten. Jag lägger mej ner mot väggen och gör mej beredd. -Klara, färdiga, fånga katten! vrålar Knuff på samma gång som hon tar i av alla sina krafter och skjuter fram soffan. Jag kastar mej mot väggen och får fatt i en smal svans. Katten skriker, vänder sej om och klöser mej. Jag tappar taget men Knuff kommer snabbt på fötter och fångar in den med sin tröja. Hon visar stolt upp det jamande bytet för mej. Jag torkar bort lite blod från handryggen. Det svider. Katten skakar. Jag lyfter den ur Knuffs tröja och in i min egen. Där smeker jag den genom tyget och viskar lugnande ord. Jag kikar ner på den. Stora ögon möter min blick men ena benet hänger, det är brutet. Det gör ont i mitt onda ben också när jag ser det. -Tänk att jag fått en egen katt nu. Den här ska jag ta hand om och mata. Jag ska göra den hel och jag ska alltid byta sand i lådan åt den. Det här ska bli ett lyckligt djur, säger jag till Knuff som vägrar titta på katten. [...] Jag stoppar in tröjan i byxorna så den inte ska trilla ut. Sen sätter jag mej bredvid Knuff och tittar på den flimrande tevebilden. Jag känner hur den lilla katten börjar slappna av. Darrningarna blir mindre och när jag tittar ner på den blundar ögonen. -Jag tror den sover, viskar jag men tystnar tvärt. En man står framför mej med byxorna uppknäppta. Han lägger snabbt en hand över min mun så jag biter mej i tungan. Jag försöker komma loss men han håller i mej. Lägger sej över mej. Jag känner katten sprattla under tröjan. Jag känner klorna i mitt skinn. Sen blåser Knuff i röret så skulderbladen blir till vingar. Vi flyger därifrån men katten har inga rör. Den dör under tyngden. [...] Mamma är så snurrig när hon slutligen hittar oss på knäna ute i hallen att hon inte ser mina rödgråtna ögon. Jag gömmer ansiktet i tröjan." Ur "Tills skulderbladen blivit vingar" av Sofia Rapp Johansson