Vänner och ovänner

Hellre för många än för få, säger vissa. Hellre en nära vän än 100 ytliga, säger andra. Hur jag ser på saken kvittar, för det jag vill diskutera just nu är hur man bär sig åt när man känner att man har en vän för mycket. Det är det där som händer ibland, att man växer ifrån varandra, glider isär. Oftast sköter det sig självt, för i de flesta fall är det båda vännerna som så småningom skaffar sig nya intressen och inte längre finner så mycket tid till den andra. Men i mindre tursamma fall, när en är less men den andra tror att allt är som vanligt, hur gör man då? I forum och frågespalter finns i princip bara ett rätt svar: "Gör slut med din vän". Det skulle innebära att man träffades öga mot öga och var öppen och ärlig om hur man känner, för att sedan förklara att man inte ville träffas längre. I forum och frågespalter anses det elakt att låta vänskapen rinna ut i sanden (även fast jag själv och många med mig tycker att det är det lättaste alternativet). Vad göra? Som om det inte räckte med det så har jag även ett annat problem. Somliga personer från mitt förflutna har på senaste tiden börjat flyta upp till ytan av mitt medvetande igen. Personer som jag inte längre har kontakt med, av olika anledningar, är av någon anledning tillbaka i min hjärna. Det finns en person som jag ibland är så jävla nära att ringa upp, men jag hejdar mig alltid precis när jag börjat slå numret, eftersom jag vet precis vad mitt samtal skulle innebära: hon skulle bli förvånad, men förhoppningsvis glad för att jag ringde, sedan skulle vi träffas och ha roligt i några veckor innan någon av oss återigen börjar störa sig på den andra och vi skulle så småningom vara tillbaka där vi är nu. Vänskap är fan svårt. Jag vill inte såra någon, särskilt inte någon som ändå stöttat mig och stått vid min sida, men samtidigt känns det rätt meningslöst att kämpa för en relation som jag inte får ut något av. Det är inte meningen att man ska ha dåligt samvete för att man umgås för lite med en vän. När det känns som välgörenhet att sticka hem till en kompis en kväll istället för att göra det du verkligen känner för, då är det väl ändå en meningslös relation? Jag kommer allt oftare på mig själv med att gå och önska att personen ska göra bort sig, eller irritera mig så till den grad att jag får storma ur mig allt jag känner och slippa det dåliga samvetet över det hela. Det känns inge bra alls att ha dessa tankar, men jag kan inte ändra hur jag känner. Det är bara så det är.