självkännedom

Jag har tänkt på en sak. Om jag går själv på stan beter jag mig på ett helt annat sätt än om jag går med en kompis på stan. Ännu mer annorlunda blir det om jag är med syrran. Om jag går själv och kanske halkar omkull, då skäms jag. Helt klart. Jag kommer att skynda mig upp på benen igen och ignorera smärtan i skinkan jag landade på, kanske borstar jag av mig lite nonchalant innan jag skyndar vidare från platsen. Och jag kommer att förbanna alla jävlar som såg mig ligga där på marken utan att ens fråga hur det gick (fast skulle de mot förmodan fråga, skulle jag förstås bara bli ännu mer generad). Om jag däremot har sällskap när jag ramlar omkull, är risken stor att jag kommer att häva ur mig diverse svärord, högt och ljudligt så att alla i omgivningen hör. Medan jag sedan reser mig upp kommer jag att börja garva lungorna ur mig tillsammans med vännen som bevittnat mitt fall. När vi slutat skratta kommer vi att börja skämta om olyckan och skratta lite till. Om jag är på en totalt folktom plats när jag faller, då kommer jag att ligga kvar. Åtminstone i några sekunder kommer jag att ligga på marken och känna igenom del för del av kroppen för att försäkra mig om att allt är helt. Sedan reser jag mig upp och borstar noggrant av mig medan jag muttrar lite argt för mig själv (eller möjligen grinar, om det skulle vara så att jag faktiskt gjorde illa mig). Men det jag undrar är, när är man egentligen sig själv? Är det situation A, då jag skäms och håller käften? Eller situation B, då jag ser det komiska i situationen? Eller är det situation C, då jag är totalt ensam och verkligen vågar slicka mina sår? Och om situation C är det rätta svaret, betyder det då att ingen av mina vänner egentligen känner mitt sanna jag? Är jag aldrig mig själv tillsammans med andra? Men fan vad tråkig jag är om mitt sanna jag är situation C! Hur kan någon ever få upp ögonen för en om man är så jävla tråkig?

Bekännelse

Fyfan vad jag är cool. Den senaste månadens fredagkvällar har jag inte varit ute en enda gång. Jag har inte heller haft folk hemma. Jag har tittat på Lets Dance med mamma och pappa. Vardagkvällar lägger jag mig sällan efter tio och många gånger blir det till och med före nio. Mest för att jag inte har något bättre för mig tror jag. Jag spelar nästan alltid mobilspel innan jag somnar, och då oftast favoritspelet Horse & Pony. Det är förresten inte bara innan jag somnar som jag gör det, utan även på bussar, flygplan och i bilar (och en gång på en båt), mellan lektionerna, på lektionerna, en stund efter frukosten, eller bara när jag inte har något annat för mig. Jag bryr mig inte om mode, utan har på mig det som är skönt. Och det som är rent (oftast). Jag hatar jeans, och de jeans jag trots allt äger är (enligt vissa) extremt höga i midjan - ibland till och med över naveln :) Senast jag gjorde något spännande var när jag och A tjuvrökte för någon månad sen. Och inte ens det var egentligen förbjudet, eftersom vi är myndiga båda två (se blogginlägg Tonårsrevolt från februari 2009). Jag har inte haft en pojkvän på över fyra år och jag minns inte ens när jag festade sist. Det enda jag minns var att jag hade förbannat tråkigt och önskade att jag låg hemma och kollade på Vänner. För övrigt följer jag runt tio teveprogram i veckan. Jag har tillbringat denna lördagkväll tillsammans med mamma, pappa, mormor, morfar och hunden. Och syrran en liten stund. Jag har kollat på melodifestivalen och jag har till och med röstat. Två gånger! Jag jublade en liten stund när Malena vann. Jag har ätit fiskbullar till middag och jag vågade inte prova mammas nya, spännande hårdbröd - utan gick och skar upp två skivor mjukt bröd. Tog en skiva av den milda osten på varje macka. När melodifestivalen var slut gäspade jag och sade godnatt till familjen, innan jag slängde ett öga på klockan och såg att den var strax efter tio. I det ögonblicket dog jag lite inombords. Jag tror inte ens att morfar har gått och lagt sig än. Jag tror faktiskt att jag kan vara Sveriges o-coolaste tonåring. Godnatt!

Småsten

Förbannade jävla grus! Var på promenad nyss, på de alltmer snötomma cykelvägarna, och jag stannade inte en, inte två, utan TRE gånger för att tömma ut grus ur skorna! Är det bara jag som har tänkt på att man alltid har högst ett gruskorn i skon? Möjligen i sällsynta fall har man en sten i varje sko, men aldrig någonsin har två småstenar lyckats finna sin väg in i samma sko samtidigt. Det är fan irriterande. Jag går där och försöker ignorera den lille jäveln in i det längsta, men till slut står jag inte ut, så jag stannar upp, står och hoppar på ett ben medan jag skakar ut den oskyldiga lilla stenen som genast försvinner i myllret av andra stenar på marken och därför inte ens ger mig en chans att förbanna den tillräckligt, och sedan hinner jag knappt så mycket som sätta tillbaka foten på marken innan det börjar om igen. En ny sten. Och det mina vänner, var dagens i-landsproblem.

Svinkallt

Det finns mycket som stör mig, men just under vinterhalvåret är det en sak mer än andra: leggings! Alltså allvarligt, varför leggings när det är minusgrader? När det snöar ute? Även om vissa personer är varmblodiga så tycker jag att det ser helt fel ut att ha så lite kläder när det är snö på marken! Och många har inte ens en halvlång kjol ovanpå leggingsen, utan bara en extremt kort tröja!! Det finns kanske en person som det inte ser fel ut på, men det är bara för att hon har en helt annan stil än alla andra och för att alla ändå vet att hon är lite blåst ^^ (inget illa menat, you know i love you). Dessutom har det ju alltid varit ett säkert vårtecken när folk börjat klä av sig mer. När man ser bara ben och axelbandslösa linnen så har man liksom vetat att det snart är sommar. Ta inte ifrån mig detta!!!! Nä för fan, bär kläder på vintern så får ni vara hur jävla avklädda ni vill på sommaren!

Erfarenheter

Jag tror att vad som än händer så kommer det att gynna dig. Allt påverkar dig, lyckodagar likaväl som svek och hemska dödsfall. Det är i alla fall vad jag intalar mig själv när det händer något dåligt: "Alla erfarenheter är bra erfarenheter". Det är väl lite i samma spår som "what doesn't kill you makes you stronger". Och jag tror verkligen att det är sant. Jag tror att Lilla J en dag kommer att kunna se tillbaka på sin tuffa tid och på något sätt ändå vara glad över att det hände, att hon gått igenom det. Jag tror att S så smångingom kommer att inse varför vi gled ifrån varandra, och förstå att det var det bästa som kunde hända. Och trots allt hemskt som hänt dem på sista tiden så tror jag att hela Familjen J kommer - kanske fortare än de tror - att ha vuxit sig starkare och friskare. Jag har själv redan börjat uppskatta allt dåligt som hänt mig (bra också kanske, men av någon anledning ägnar jag sällan det lika mycket tid) och kan börja se hur det ändå har format mig till något bättre. Nåja, även om jag skulle ha fel, även om "alla erfarenheter är bra erfarenheter" inte är en så magisk mening som jag intalar mig själv, så är det i alla fall skönt att ha något att trösta sig med. Det räcker med att tro på det själv så känns det lättare. Innan jag avslutar har jag två saker att säga: 1. Varför envisas folk med att skriva "allt bra?" på msn jämt? Okej, jag vet att jag överreagerar, men jag tycker det är så jobbigt för allt är aldrig bra! Inte för mig, inte för nån! Om du inte är beredd att veta sanningen så fråga inte hur det är över huvud taget. 2. Jag hittade coolaste bloggen idag: www.riktigkille.nu En snubbe som gjorde ett examensarbete som gick ut på att stalka en okänd kille. Fett bra blogg, så läs den folk!