Självskadebeteende

Jag har nyligen kommit till en viktig insikt i mitt liv. Efter åratal av kuratorer, psykologer och terapeuter har jag äntligen kommit fram till något av värde. På fredag har jag mitt sista möte på bup. Efter det väntar vuxenpsyk, om de inte bedömer att jag är "för frisk", det vill säga. Men det känns ändå väldigt bra att vi så här i slutet av våra många möten faktiskt äntligen lärt oss något. I dagens självkritiska och destruktiva samhälle finns det inte många ungdomar som aldrig provat att skada sig själva. När "emo-trenden" drog in över oss för några år sedan blev det allt vanligare att med knivar, skalpeller och rakblad skära sönder armar och ben. Det finns många perspektiv att se på saken. Det tragiska perspektivet, hur ungdomarna längtar så desperat efter kärlek, uppmärksamhet och bekräftelse att de trasar sönder sina kroppar, i ett rop på hjälp. Det patetiska perspektivet, där man helt enkelt antar att de människor som gör detta mot sig själva är så totalt pantade i huvet att de inte begriper bättre än att köra in rakblad och nålar i huden. Det smärtlindrande perspektivet, genom vilket jag själv under så lång tid betraktat fenomenet, det där man skär för att lindra den psykiska smärtan, för att lura hjärnan om var det egentligen gör ont. Men nu nyligen har jag alltså insett att det finns ännu ett sätt att se på saken. Det kontrollerande perspektivet. Där man skadar sig själv för att man faktiskt kan, för att man förstår varför det gör ont och varför det blöder. Därför att det är något man kan kontrollera. Resten av livet är utom din kontroll. Det finns inget du kan göra för att påverka vädret, naturkatastrofer, människors personligheter och humör, ingenting. Du griper desperat efter minsta lilla halmstrå. I mitt fal blev halmstrået en liten fickkniv. Och fram tills för lite drygt en vecka sedan trodde jag att jag skar mig för att lindra den inre smärtan - inget annat. Nu vet jag att det inte har så mycket med det att göra. Jag skadar mig själv för att behålla kontrollen. När jag gråter hejdlöst finns det inget som ger ett så effektivt lugn som att trycka ner kniven i min hud och se den röda linjen som följer den hack i häl. När jag är upprörd eller chockad, nedstämd eller förvirrad, när jag känner att jag är inte kan påverka, när jag är maktlös - då är det vassa lilla föremålet min bästa vän. Det är möjligt att jag har tendenser till hypokondri. Pappa säger alltid att jag känner efter för mycket. Kanske har han rätt. Men en sak vet han inte, och det är att jag blir orolig, ibland blir jag sjukt rädd när det händer konstiga saker med min kropp. Jag har haft en konstig huvudvärk som dyker upp nu och då, den blixtrar till för att sedan tona av och försvinna på några minuter. Jag har i flera månader nu haft problem med någon slags magkramp som inte riktigt verkar gå att förklara. Och även mitt smalben har krånglat oförklarligt. När sådana åkommor dyker upp känner jag mig maktlös. Jag vet inte hur jag ska hjälpa mig själv, vet inte hur jag ska bli kvitt kramperna och huvudvärken. Det är då jag tycker att det känns bra att skada mig själv. Om jag slår en hammare över låret så förstår jag varför det gör ont, jag förstår varför det så småningom dyker upp ett blåmärke och jag kan i lugn och ro se det sakta blekna bort och försvinna igen. Jag har aldrig pratat med någon om detta. Jag har ju inte ens vetat om det själv, så varför skulle jag förresten? Men nu har jag kommit till insikt. Nu förstår jag mig själv på ett nytt sätt, och det känns bra. Jag skriver inte detta för att få sympati, eller kanske ens förståelse från andra. Jag skriver det mest bara för att ha det nedskrivet, dokumenterat. Nu finns det här helt enkelt.

Utanförskap

Nu är jag så grymt arg på några personer. Faktiskt nästan alla i min klass. Vad är det med er, som gör att ni tror att ni är bättre än andra? Snyggare, smartare, roligare än somliga andra? Det är så jävla sjukt att ni tror det, och vad som är ännu sjukare är att ni inte bara tror, utan även uttrycker saken högt, så att omgivningen får veta att ni tror det. Det finns två personer i min klass som är lite utanför. Den ena har kompisar i andra klasser och har nästan alltid någon att sitta med i matsalen. Hon sköter sig själv och arbetar ensam i klassrummet, förutom när vi ska jobba i grupper. Då vänder hon sig om och tar kontakt med bänken bakom (de som för en minut sedan skrattade i smyg åt hennes breda bak eller lite konstiga frisyr) och ber om att få vara med i deras grupp. Jag tycker att hon är fantastiskt modig. Hade jag varit utfryst i klassen och det blev tal om grupparbete så hade jag ursäktat mig för ett toabesök och inte återvänt till lektionen. Den andra personen som inte riktigt är accepterad av klassen är en kille, som jag måste hålla med om framstår som rätt dryg, men som gör sitt bästa för att passa in och låtsas ha vänner. Han umgås med samma gäng som jag umgås med. Skillnaden mellan oss är väl att jag "hänger med", medan han "hänger på" (om jag får vara så fräck att uttrycka mig så). Den här personen skulle faktiskt inte alls vara någon plåga, om han inte hade behövt kämpa så för att få vara en del av "vårat gäng". Hans problem är att han försöker så otroligt mycket, han vill verkligen vara delaktig, han verkar vara livrädd för att bli utanför - och det gör att hans skratt alltid blir för höga, hans skämt alltid går ett steg för långt och hans frågor blir en aning för ivriga. Väldigt många personer här i världen är som honom. Väldigt många är som henne. Det finns alltid människor som kommer att störa sig på dem och göra narr av dem bakom deras rygg. Det har även jag gjort - jag är inget helgon, jag är bara människa. Vi kan inte alltid kontrollera oss, vi kan inte alltid vara präktiga och duktiga. Men nu tänker jag ändå låtsas att jag är det, för i min ilska mot klassen så anser jag att jag inte är ens hälften så elak som ni är! Trots att jag inte kan påstå att jag någonsin varit mobbad eller utfryst, så kan jag ändå tänka mig in i mina utfrysta klasskompisars situation. Jag kan känna hans frustration, och hennes ensamhet. Jag ser deras försök att passa in, och även om det inte finns mycket jag kan göra för att hjälpa dem, så tänker jag i alla fall inte lura mig själv att jag är bättre än dem. Jag är säker på att de skulle kunna tillföra precis lika mycket (om inte mer) till vår klass och vårt "gäng" - om de bara hade haft samma förutsättningar som vi andra, om de inte alltid hade behövt försöka bevisa att de duger. Ibland önskar jag att det fanns något jag kunde göra för alla mobbade, alla ensamma, alla utfrysta. Men i slutändan är jag bara en av alla andra, en som tittar snett på en något för bred bak och en lite konstig frisyr, en som slänger en ogillande blick på en ung kille som tar ett skämt ett steg för långt i sitt desperata försök att passa in.

Go away stelhet

Idag handlar det om stelhet, i olika former och vid olika tillfällen. Det känns ju aldrig som att det kan vara något väldigt positivt (om vi inte pratar om glasspinnar eller kolakakor eller något, för de ska ju vara stela), men nu menar jag stelheten hos människor, i jobbiga situationer och.. i min blogg faktiskt. Jag känner det när jag skummar igenom den såhär några månader senare, den har ingen personlig prägel. Förutom bilderna och mössen då, men det är ju liksom inte det en blogg går ut på... Jag ska bättra mig! När vi går in djupare på stelheten hos människor, så kan jag nästan direkt fastställa att det oftast handlar om nervositet av något slag. Nu kanske jag låter lite luddig här, men hellre det än stel i alla fall. Det är ju skitjobbigt att umgås med stela människor, men mina erfarenheter säger mig att en viss person inte upplevs som stel av alla. Ööh, shit vad jag känner mig o-djup nu, men vadfan - enkel sanning? Jag hade/har till exempel en vän som jag brukade gå ut på promenader med, och jämt - JÄMT - blev det sådana där pinsamma tystnader. Vi hade liksom ingenting att prata om, resultatet blev att vi hade en ytterst stel stämning mellan oss. Eftersom det alltid var så när vi umgicks så antog jag att det var killen i fråga som var blyg och stel och jobbig, men på senare tid har en gemensam kompis gått i god för honom och hon påstår att han inte är blyg eller jobbig över huvud taget, utan en jättesnäll kille. (Jag hoppas ni tänker på att jag försöker vara personlig nu med exempel från livet?) Något jag ogillar 1000 gånger mer än stelhet som orsakas av nerver är den förbannade jävla konservatismen! Den lär väl vara den stelaste ideologin som går att hitta. Och utan att ens ge oss in i politikens djungel så finner vi konservativa människor precis överallt. Jag råkar till och med bo tillsammans med en. Ytterst irriterande när personen i fråga har åsikter om allt från lämplig sexuell debutålder till huruvida det är okej att färga håret. Världen kommer inte alltid att se ut som den gjorde på pappas tid, men det tycks vara oerhört svårt att acceptera. Jaha.. blev det något av det här över huvud taget, eller?