Grupptryck

För två, tre år sedan, när jag var lite yngre och mindre klok, så reflekterade jag ofta över det här med grupptryck. Jag tänkte att jag är faktiskt inte en sådan person som faller för grupptryck. Till exempel så kunde jag sitta tillsammans med en grupp äldre, coolare, men framför allt drickande personer utan att börja hälla i mig alkohol för fulla muggar. Jag tyckte inte att det var gott, och därmed var det onödigt att tvinga i sig skiten. Detta har länge varit min bild av ordet "grupptryck". Men när jag satt på bussen här om dagen så började jag tänka igen... Grupptryck är nog större, och djupare än vad många tror. Och många anser (inklusive jag själv, fram till i förrgår) att grupptryck hör ihop med åldern, att man alltså växer ifrån det där. Ja, lite grann är det väl så. Men vi bör faktiskt skilja på ålder och mognad. Det finns vuxna människor som är lika mogna i sinnet som en 16-åring. Men likväl finns det förstås unga människor som mognat snabbt. Från alla håll och kanter har jag alltid fått höra: "Isabella, ja, hon är väldigt mogen för sin ålder." Så då kan man ju tänka, att ja! Där har vi det: hon är mogen, alltså har hon lätt att motstå grupptryck. Men när jag fortsätter tänka efter så inser jag att jag har nog varit - eller kanske fortfarande är - ett grupptrycksoffer. Men inte på det klassiska, tydliga sättet, där man tackar ja till dricka, bara för att alla andra dricker, eller ligger med någon heting, bara för att det ger status. Nej, jag var nog ett "smygoffer" i "följa-strömmen-genren". Ni vet, hon som påpekar högt så att alla hör att hon har minsann civilkurage, hon gör inte som andra säger och faller inte för grupptryck. Men hon kommer hem på kvällen, ställer sig framför spegeln och noterar - utan att egentligen tänka på det - att jeansen är ju av en lite annorlunda modell än alla andras, och tröjan sticker kanske ut lite väl mycket. Frisyren är det kanske dags att göra något åt, alla ser ju så nyklippta och fräscha ut just nu. Dessutom önskar och hoppas hon att ikväll ska mamma inte tjafsa, utan ikväll accepterar hon bara att hennes lilla dotter blivit stor, och borde få vara ute så länge hon vill. För det är ju så pinsamt varje gång det händer, klockan närmar sig elva och kompisarna härjar på som vanligt, men hon själv ursäktar sig och går hem. Jag undrar om mognaden kommer av sig själv, medan man växer, eller om den lärs in på vägen? Och vem har i så fall lärt mig att börja mogna? Föräldrar, kompisar? Det är möjligt att det är en kombination. Jag menar, en tomat mognar ju fortare om den blir utsatt för sol. Jag tror inte att jag varit den person jag är idag om jag fortfarande umgåtts med samma människor som jag gjorde förr. För att mogna och lära sig motstå grupptryck, så tror jag att man måste omge sig själv med människor man litar på, men framför allt som man kan vara sig själv med. Så småningom lär man sig då att trivas med sig själv och att man vinner på att gå sina egna vägar. Jag tycker mig kunna se ett mönster i detta: människor som har en otrygg uppväxtmiljö bakom sig har ofta så mycket lättare att falla för grupptryck, även i vuxen ålder. Jag undrar om inte det var allt jag hade att säga om ämnet just nu :) Godnatt