Skryt och mytare

De finns överallt. De där personerna med de mest intressanta bakgrunderna och de som verkar ha upplevt allt. Till en början är man så fascinerad. "Gud vilket intressant liv den här personen har", tänker jag jämt. Men så småningom börjar man upptäcka luckor i de fantastiska historierna om hur de räddar tanter med rullator från rånare, eller hur de stoppar bombmän från att kliva på flygplan. Historierna ändras. Varje gång som din vän Mytaren talar om händelserna så läggs det till små detaljer här och där. Från: "Tanten gav mig en hundring som tack för hjälpen", till "Tanten kommer och hälsar på mig varje söndag och har med sig en liten present varje gång", och vidare till "Tanten visade sig vara min okända mormor!" (eller om ni gillar det andra exemplet bättre, från: "Själva huvudchefen på Arlanda tackade mig personligen med ett diplom", till "Jag får gratis resor i ett år som tack för detta", vidare till "De gav mig ett eget litet flygplan som tack för hjälpen!"). Jag tycker att det är ganska sorgligt med personer som hittar på saker för att framstå som mer intressanta. Dels kan jag tänka mig att dessa personer egentligen är skapligt trötta på sina liv. Men dessutom förstår många av dem inte hur tydligt det är att de ljuger. Det blir bara pinsamt, när man står där och lyssnar på en ny "De ringde från NASA och ville ha med mig i en raketforskningsgrupp-historia", när du vet att det är lögn, men Mytaren pladdrar på vitt och brett och är övertygad om att du tror på vartenda ord. Dessa personer vill ha spänning, de vill ha uppmärksamhet, de vill synas. Och det är väl egentligen inte så konstigt, alla människor vill ha bekräftelse och en viss mängd uppmärksamhet. Men det går faktiskt att agera vardagshjälte på riktigt, och inte bara hitta på. För jag vill verkligen ge all min respekt till de människor som på riktigt vågar stå upp mot andra och försvara personer som är i knipa. Något som är ganska jobbigt i den här situationen är att det är få personer som har lust/ork/mod att säga ifrån när de märker att de hamnat i en konversation med Mytomanen Nummer Ett. De flesta låter dem bre på, och nickar bara med låtsas förundran nu och då, medan de står och stör sig på vilken stor fet lögn som håller på att ta form mitt framför ögonen på dem. Jag tror att det är ganska svårt att konfrontera en Mytoman. Jag har i och för sig aldrig försökt, för jag tillhör skalan utan lust/ork/mod. Men jag kan tänka mig att personen i fråga skulle spela sårad och slå ifrån sig anklagelserna och sedan gå och myta ihop någon barnslig hämndhistoria. Sen var det ju det här med skryt också. För "skryt" och "myt" är ju inte alls samma sak. En myt är något påhittat, eller delvis sant, medan skryt är sanning som man är stolt över och antagligen vill att allmänheten ska vara medveten om. En sak jag tänkt på är hur mycket vardagshjältarna som jag nämnde ovan kan minimera sin status genom just skryt. "Tro aldrig den som skryter över egna segrar" finns det ett ordspråk som säger. Det ordspråket borde många ta till sig. I de allra flesta fall så är det bara.. tja, vad ska jag säga? Billigt, att skryta över vad man själv har gjort. Det är möjligt att det är en dålig norm i samhället, men man framstår som en så mycket bättre, och mer jordnära person om man agerar lite blygsamt om saker och ting. När man låter andra personer sprida hjälteinsatserna eller vad det nu kan vara som man är stolt över. För ut i världen kommer orden alltid, vi lever i den skvallrigaste värld. Nu tänker jag avsluta med att tala emot mig själv en aning. Självklart måste man skryta lite ibland. När du suttit uppe och pluggat till ett prov hela natten och lyckas skriva till dig ett MVG, eller när du äntligen löst mattetalet som du kämpat med i flera timmar, eller när du klarat att springa mycket längre än vanligt på löprundan, vid sådana tillfällen tycker jag att du har rätt att känna dig stolt, och skryta lagom mycket om det. Till personer det passar att skryta till, förstås.