självkännedom

Jag har tänkt på en sak. Om jag går själv på stan beter jag mig på ett helt annat sätt än om jag går med en kompis på stan. Ännu mer annorlunda blir det om jag är med syrran. Om jag går själv och kanske halkar omkull, då skäms jag. Helt klart. Jag kommer att skynda mig upp på benen igen och ignorera smärtan i skinkan jag landade på, kanske borstar jag av mig lite nonchalant innan jag skyndar vidare från platsen. Och jag kommer att förbanna alla jävlar som såg mig ligga där på marken utan att ens fråga hur det gick (fast skulle de mot förmodan fråga, skulle jag förstås bara bli ännu mer generad). Om jag däremot har sällskap när jag ramlar omkull, är risken stor att jag kommer att häva ur mig diverse svärord, högt och ljudligt så att alla i omgivningen hör. Medan jag sedan reser mig upp kommer jag att börja garva lungorna ur mig tillsammans med vännen som bevittnat mitt fall. När vi slutat skratta kommer vi att börja skämta om olyckan och skratta lite till. Om jag är på en totalt folktom plats när jag faller, då kommer jag att ligga kvar. Åtminstone i några sekunder kommer jag att ligga på marken och känna igenom del för del av kroppen för att försäkra mig om att allt är helt. Sedan reser jag mig upp och borstar noggrant av mig medan jag muttrar lite argt för mig själv (eller möjligen grinar, om det skulle vara så att jag faktiskt gjorde illa mig). Men det jag undrar är, när är man egentligen sig själv? Är det situation A, då jag skäms och håller käften? Eller situation B, då jag ser det komiska i situationen? Eller är det situation C, då jag är totalt ensam och verkligen vågar slicka mina sår? Och om situation C är det rätta svaret, betyder det då att ingen av mina vänner egentligen känner mitt sanna jag? Är jag aldrig mig själv tillsammans med andra? Men fan vad tråkig jag är om mitt sanna jag är situation C! Hur kan någon ever få upp ögonen för en om man är så jävla tråkig?